Hopp ner i entreprenadkedjan!

Kan beställaren av en entreprenad hoppa över entreprenören och istället driva ett skadeståndskrav direkt mot en underentreprenör? Det korta svaret är ja. I en dom från Högsta domstolen förra året, ”Länna Marks fordran”, redovisas hur beställaren kan gå direkt på underentreprenören, utan större inblandning av entreprenören.

Det händer att en underentreprenör orsakar en skada för den slutliga beställaren.

Ordet tidstjuv tänker kanske den som upplevt hantering av skadeståndskrav i entreprenader. För det är ”katten på råttan och råttan på repet…” Dessutom ofta med parallell hantering av försäkringar. Beställaren har givetvis alltid möjlighet att driva kravet mot sin avtalspart; entreprenören. Betalningsförmåga eller parternas relation och bedömd chans att nå en överenskommelse kan vara skäl till det, men andra vägar finns.

I rättsfallet träffade en bostadsrättsförening (B) och en entreprenör (E) ett entreprenadavtal baserat på AB 04 avseende nybyggnation på B:s fastighet. E anlitade i sin tur en VA-entreprenör (UE) för arbetet med avloppsledningar. Under garantitiden upptäcktes en vattenskada på fastigheten. Parterna var överens om att skadan orsakats av UE som agerat vårdslöst, att UE ansvarade mot E för eventuell skada och att E ansvarade för skadan i relation till B.

B:s försäkringsbolag ersatte B för vattenskadan. Försäkringsbolaget klev in i B:s ställe och riktade krav på ersättning mot E (regress). E betalade inte, utan överlät sin fordran på UE till försäkringsbolaget. Försäkringsbolaget riktade krav på skadestånd mot UE och motiverade det med E:s rätt till skadestånd på grund av UE:s felaktigt utförda underentreprenad.

UE ville inte betala av tre skäl:

1. E har inte betalat till B/försäkringsbolaget och har därför inget att begära betalt för hos UE.
2. Försäkringsbolaget kan bara rikta krav mot E eftersom det saknas avtal mellan försäkringsbolaget och UE.
3. På grund av överlåtelseförbudet av fordringar i avtalet mellan E och UE.

Angående första punkten landade domstolen i att det inte finns någon princip som säger att E måste ha betalat B, för att E ska ha rätt till skadestånd från UE. E:s betalningsskyldighet behöver inte vara fastställd eller fullgjord, om det inte följer av särskild rättsregel eller avtal. Däremot krävs att det finns ett krav riktat mot E, till exempel att B begärt betalt från E. Domstolen är tydlig med att detta är vad som gäller i entreprenadkedjor, men att andra situationer kan bedömas annorlunda.

Angående andra punkten fann domstolen att försäkringsbolagets krav mot UE, som grundade sig i kontraktet mellan E och UE, var tillåtet.

Angående tredje punkten konstaterades att E kunde överlåta fordran trots förbudet mot överlåtelse av fordringar i parternas avtal. Domstolen konstaterade att utgångspunkten är att fordringar kan överlåtas. Två parter kan med bindande verkan dem emellan avtala om ett överlåtelseförbud eller andra begränsningar, men det omfattar i princip inte den som övertar fordran (försäkringsbolaget i det här fallet). Överlåtelseförbudet påverkade alltså inte försäkringsbolagets möjlighet att driva kravet mot UE. Det kan finnas undantag, till exempel om UE kunnat visa ett särskilt intresse att få betala just till E och inte till försäkringsbolaget.

Det blir intressant att följa om vi kommer att få se fler överlåtna fordringar i entreprenadkedjorna vid hantering av skadeståndskrav. Det kan möjligen bli mer klurigt att bestämma skadans storlek innan betalning skett mellan E och B (i rättsfallet var parterna överens om skadans storlek). Men visst kan det vara både tidsbesparande och processekonomiskt klokt att skadeståndskrav bara behöver hanteras en gång och inte i flera led. Beställaren och entreprenören kan slippa en ”onödig” tvist alternativt att en tvist med tre, eller flera, parter kan undvikas.

För den som vill fördjupa sig ytterligare i dessa frågor finns rättsfallet NJA 2021 s. 622 ”Länna Marks fordran” att läsa här >>

Advokaten Jaana Nilsson arbetar främst inom entreprenad, tvistelösning.